Idag köpte jag världens rosaste regnrock på gengåvanssecondhand.
Den skall jag ha när jag är festival med mig själv, juni juli agusti i vattenpölar och geggamojja.

Igår hörde jag dagdrömms-fröknarna Jessica och Linnea fylla ett eget litet G-hus-solsystem med
vackra ord, egna texter, toner,, stearinljus, te och mod. stolthet och från topp till tå. vilka vänner!

 

Hello deer

Iris i Bibliotekets övervåning
Iris på fönsterbrädet i solen när den lyser genom rutan
Iris på tradera bland alla vackra balklänningar som jag inte har råd att köpa
Iris i Timothy Fredrikssons lagom långa kramar 
Iris i sängen med tända ljus och mysiga spotifylistor

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.

Tåget avgick 19.20 från spår två. Mot ett fönster i vagn 16 speglades konturerna.
Den upplysta perrongen utanför i kontrast till den mörka vinternatten.
Det var den första natten på det nya året, men det var inget speciellt med den för det.
Ett nytt år är inget nytt liv.
Att bara glömma allting och gå vidare det är inget man gör bara för att klockan slår tolv en speciell natt.
Det var inte många på tåget. Ett par minderåriga tjejer med varsin cider i handen och med sport-bag på ryggen.
De var så inne i natten och skrattade morgonen framåt. Jag kände så väl igen det där.
Två säten framför satt en äldre man, rynkorna i hans ansikte speglar ett långt liv,
varje ålderstecken påminner om ett minne. Det är vackert, så otroligt vackert tänker jag och blundar.
Jag är på väg nu.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är att tåget går i tid, svarar jag.

 Jag ville visa dig havet när det var som djupast och glittrade mot stranden.
Du stod längre bort och såg upp mot himlen. Solen sken starkt och tvingade dig att blunda.
Du lät tankarna flyga iväg med vinden och önskade dig lätt som en skugga. Du var ett tankensbarn.
Så kom du närmare. Det var en sådan där grön dag i parken och omgivningen log ikapp.
Du kom närmare mig och jag minns att jag tillät mig njuta av våren ett ögonblick. Jag hade så många planer.
Du såg inte upp när du gick förbi.
Jag ville visa dig havet när det var som djupast, men jag vågade aldrig fråga.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är att våga visa någon havet en grön vårdag, svarar jag.

På mitt köksbord låg de nu.
Fyra kalla nycklar som alla kunde öppna nya sätt att leva mina dagar.
De var alla så lika, silvriga som nycklar är mest. En på fyra tänkte jag, är också jag en nyckel så lever jag.
Ty bara den som inte vet vad han är ute efter öppnar försvarslöst alla dörrar utan varken fruktan eller längtan.
Men jag var inte han.
Jag slog mig ner vid bordet, lutade huvudet i händerna.
I 20 minuter stirrade jag mig blind och i den 21 var det för sent. Likgiltig gick jag till sängs.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är att våga välja nycklar, svarar jag.

Du skrattade åt mig är jag sprang i bara manchesterbyxor i regnet, och jag skrattade när du sprang bredvid.
Det kändes som om någon varit bortrest för en lång tid och just återvänt.
Jag ville ge mig av, jag ville ge av mig. Jag hittade tillslut ingen anledning att inte skrika.
Om någon målat en tavla av oss just då hade den kunnat ställas ut på det finaste av museum.
Och om någon spelat en sång om den kvällen,
hade den fått de som lyssnade att skälva inombords och kanske förstå.
Men det finns inte ens kvar ett fotografi, för ingen var där och tog kort, det var bara vi. 
Vi sprang i tomma gränder, eller kanske var det vimmel av folk men jag såg bara dig i regnet som öste ner.
Vi sprang förbi drömmar, illusioner och fantasi.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är att du springer bredvid, svarar jag.

Dina lakan och tekoppar stal jag. Du log och såg på mig utan att se igenom.
Ord saknades inte när jag satt på det tomma fönsterbrädet i din lägenhet
och spelade C, Am, C, D, Am på en ostämd gitarr.
3 våningar ner släppte människor livet för att leva.
Uppifrån kunde jag se deras vägar följa mönster eller bryta vanor.
Mer te med honung i och sen Am igen. Och jag vet att du tänkte och jag tänkte på dig.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är te med honung till ett ackord av Am, svarar jag.

Alla möts ju första gången någon gång.
Man glömmer det så lätt när ingen annan ser på.Det tänkte jag när en vägg höll oss isär uppe på din vind.
Det luktade unket och ögonen tog tid på sig för att se klart i det kvävda mörkret.
Jag hörde när du rörde dig över det knarrande trägolvet.
När du hoppades som mest då hoppades jag mer.
Och jag ville täcka väggarna med din härlighet.
Kanske gjorde jag fel när jag inte sa till dig just där och då, att jag varit lika dragig som vinden vi stod på nu,
och skakad  i stormar  av tvivel på själva livet innan jag träffade dig.

Du frågar mig ofta vad som är det viktigaste.
Det viktigaste är att se klart på mörka vindar svarar jag.

Kalla korridorer och kala väggar som  gett upp hoppet för länge sedan.
Ironiskt nog hade någon i ett fattigt försök hängt upp en tavla för att dölja deras ångestfulla minspel.
Jag hade bitter smak i munnen och fick bita ihop för att hålla tårarna på avstånd från ögonen.
Jag visste redan då.
Jag hörde inte ord för ord men jag förstod.

 Du frågade mig ofta vad som var det viktigaste.
Det viktigaste var du.